Idag gästbloggar viceprefekt med ansvar för arbetsmiljö (inkl. likabehandlingsfrågor):
Ibland frågar kollegor vilket begrepp vi ska använda i till exempel kursguider, funktionsnedsättning eller funktionsvariation. Inte konstigt att det råder en osäkerhet runt det här, bland annat eftersom det nya ordet funktionsvariation används på motstridiga sätt. Ibland används det för att beteckna att vi alla har varierande funktionsuppsättningar och fungerar på olika sätt, ibland används det synonymt med funktionsnedsättning (läs mer på http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/nyord/nyord/aktuellt-nyord-2002-2015/2015-05-19-funkis-funktionsvariation-och-funkofobi.html).
Den så kallade funkisrörelsen, som infört begreppet funktionsvariation, är del av en större normkritisk rörelse som strävar efter att vidga synen på vad som är normalt och att grupper och individer ska slippa utpekas som avvikande. Det kan kännas kränkande för en individ att kallas ”nedsatt”. Samtidigt, när en individ har rätt till stöd så sätts det alltid i relation till just en viss norm, då talar vi om dokumenterad varaktig funktionsnedsättning, och i lagstiftningen är begreppet funktionsnedsättning definierad som en diskrimineringsgrund.
Utifrån det här resonemanget föreslår jag följande, vilket är avstämt i GU:s nätverk för likabehandlingsrepresentanter:
- använd funktionsnedsättning i relation till diskriminering, rätt till stöd etc.
- använd funktionsvariation som aspekt mer brett i relation till tillgänglighet eller olika maktordningar, som i exemplet ”se betydelsen av ålder, klass etnicitet och funktionsvariation”
- fundera på när det är möjligt att formulera sig på ett helt annat sätt, t.ex. peka på hinder i omgivningen som utgör begränsningar (snarare än att individer har begränsningar)
- undvik i mesta möjliga mån att sätta etikett på människor, i stället för att tala/skriva om ”stöd till studenter med funktionsnedsättning”, kan du kanske använda ”studenter med rätt till stöd i relation till funktionsnedsättning” eller liknande
/Cecilia Björck