Proprefekt-Annika reflekterar:
För alla oss som nu jobbar hemifrån så haglar tipsen tätt. Hitta en rutin för att få ordning på arbetsdagen. Glöm inte rörelse. Håll arbetsdagens tider och skilj arbete från fritid. Se till att få in fysisk rörelse och återhämtning. Ät bra och helst inte på stående fot. Spotifylistor med passande musik för hemkontoret delas bland vänner och kollegor. Vi tar virtuell fika och håller kontakten. Kort sagt, vi upprätthåller arbetet så gott vi kan.
Flera gånger de här tre veckorna har jag kommit att tänka på Erik Satie som för övrigt verkar varit en rolig prick, och den text han skrev 1923 om det ordnade livet i ”en musikers vardag”:
En musikers vardag
Konstnären måste reglera sitt liv.
Här är det exakta schemat över mina dagliga handlingar:
Jag stiger upp kl 7:18; inspireras: från kl 10:23 till 11:47. Jag äter lunch kl 12:11 och lämnar bordet kl 12:14.
Välgörande ritt i min parks räjonger: från kl 13:19 till kl 14:53. Ny inspiration: från kl 15:12 till 16:07.
(http://www.angelfire.com/droid/larslars/es_enmusikersdag.txt)
Bodil Malmsten plockade upp Saties rader i boken ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”:
Inspiration mellan 10.23 och 11.47
Efter ännu en dag när jag inte fått någonting skrivet drabbas jag av tanken på det – av allt jag kunde skrivit idag har jag inte skrivit något.
Ingenting.
Ännu en dag utan resultat, ännu en av alla dessa dagar när eftertankens eländiga blekhet slår till innan tanken hunnit bli tänkt, ännu en av alla dessa dagar när jag ingenting fått gjort.
Inte någonting.
Jag granskar den här dagen från morgon till kväll:
Uppstigning kl 8.
Ordet ”uppstigning” tar jag från Erik Saties skämtsamma skildring av en musikers dag En amnesikers memoarer och jag undrar var den här lilla boken blivit av.
Var är allting när man behöver det?
Var finns allting som man vet att man har?
Nej, inte är det lätt alltid att få till inspiration eller ”att få något skrivet”, och hur är det med ordningen? Arbetet ska plötsligt förläggas till hemmet med allt vad det kan innebära. Det extraordinära läget kräver kanske också sin tid, att hålla kontakten med andra, ta del av nyheter och hinna med lite eftertänksamhet. Visst, vi tar hjälp av det pedagogiskt-tekniska stödet vi får, och vi är också många som följer de dagliga utbytet i Facebookgruppen ”Digital omställning i högre utbildning” kring distansundervisningen, liksom ”Distansundervisning i Sverige” som på kort tid samlar över 17000 medlemmar, främst lärare på gymnasiet. Läget till trots, så verkar de flesta av oss ha funnit ett sätt att få hemarbetet att fungera. Vi har snabbt fått sätta oss in i problem som behöver lösas. Många av oss upplever nog att videomöten effektivt får oss att hålla tidsschemat för dagen. Kanske är nästa steg nu att tänka på att spara lite arbetsenergi om vi kommer in i en sjukdomsperiod, eller om förskolor och skolor stänger.
Lärare gjort ett superarbete med att lägga kursmoment online. Examinationer, föreläsningar och seminarier har gjorts om på relevanta och kreativa sätt. Vi upptäcker Breakout-rooms i Zoom, och en viss glädje när Canvas fyller sin funktion. Även om studenterna nog ställt mer frågor än vanligt är det genomgående intrycket att vi tillsammans löst den abrupta omställningen till distansundervisning. Även inom forskningen är omställningen kännbar. Datainsamlingar har behövt skjutas upp när verksamheter stänger och insatser har fått skjutas på framtiden. Samtidigt frigörs tid att ägna åt skrivande, läsande och samarbete enligt många forskare hos oss. Själv läser jag just nu böcker om tid och arbete, som Judy Wajcmans bok Pressed for time, och jag har plockat fram boken som aldrig hann läsas, The Slow Professor: Challenging the Culture of Speed in the Academy av Maggie Berg och Barbara K. Seeber.