Hej bästa IPKL-medarbetare
Hur mår ni alla, såhär på årsdagen för distansarbetet? Jag ser att det står inskrivet att det skulle vara ”lilla utbildningsmötet” den 17 mars (2020) på eftermiddagen. Som jag minns det var det några då som hade åkt hem tidigare, efter att besked om distansarbete hade kommit. Vi försökte förvirrat koppla upp dem via videolänk, kan det ha varit Skype vi använde då (för att en vecka senare ha installerat och lärt upp oss i Zoom)? Det var lite samma känsla som när brandlarmet går – ska vi springa ut eller är det ”bara” en övning och vi kan gå lugnt? Vi samlade ihop oss så gott det gick kring frågor om att organisera för salstentor som skulle bli hemtentor, kursplaner som skulle ändras, information som skulle spridas, kursledare som helt skulle planera om, VFU – skulle det ens bli någon…? Det var ett stressigt ögonblick. Jag rafsade väl ihop mina saker som vanligt och halvsprang till tåget efter mötet – och har sedan dess inte kommit tillbaka. Jag har faktiskt inte varit på IPKL en enda gång sedan dess, för som säkert många av er vet så bor jag på väldigt långt pendlingsavstånd, så det har inte riktigt gått att genomföra några besök alls, ens för att skriva ut papper eller liknande. Men Kristin tog det här fotot och skickade till mig för ett par veckor sedan när hon var inne en sväng. Det är så det nästan känns lite overkligt. Och sorgligt.
Men jag tycker ändå vi har varit skickliga på att hålla ihop oss, och verksamheten. När jag tänker på den samlade kompetensutvecklingen som skett på IPKL under det här året är det nästan hisnande.
Tack för allas ert enorma tålamod! Som vi sa på textseminariet som jag var med på idag på förmiddagen – när vi träffas igen ska vi duka upp med tårtbuffé – minst!! Tänk lyxen att bara få gå till ett fikarum och sätta sig med en kopp kaffe ihop med några kollegor i soffan… Den dagen kommer!
Varma hälsningar från prefekten